Det är så mycket som förändras med tiden, och ibland önskar jag bara att allt inte hade gått så fort hela tiden..att man skulle kunna gå tillbaka i tiden och stanna där lite längre, leva om den tiden och rätta till allt som var fel.

Jag tycker det är läskigt och jobbigt att "växa upp", pressen blir liksom större i allt vi gör. Man tappar kontakter med människor man tidigare kände utan och innantill..och nu hälsar man kanske inte en, jag blir så ledsen när de ska vara så!

Nu för tiden så känns allt bara så oerhört jobbigt men ändå kan jag inte riktigt sätta fingret på varför? jag känner mig så tom och övergiven och bortglömd. De är inte lätt att vara äldsta barnet, som alltid måste vara den som ska klara sig själv genom allt. De är inte lätt att kämpa sig till skolan varje dag för ännu en jobbig matte lektion eller engelska lektion när allt bara är jobbigt och svårt. De är inte lätt att ha råd med allt fint man vill ha och allt kul man vill göra. De är inte lätt att stå på sig och fortsätta kämpa på när matchen/träningen gått åt helvete. De är inte lätt när man inte träffar sin bästa vän som man umgåtts med varje dag hela sommaren kanske en gång i vecken nu. Men den största frågan jag ställer mig själv är då..varför ska allt detta vara så jävla svårt?

Jag vet inte? Jag har världens finaste vänner som ställer upp för mig, hade inte kunnat få bättre men ändå så känner jag mig så jävla ensam..varför? Jag behöver någon nära mig, helst hela tiden någon som finns där bara när man behöver en lugnande kram och ett "de löser sig".

Efter mycket grubblande har jag kommit fram till att jag saknar kärleken, äkta kärlek! inte någon idiot som sviker en så fort man börjar hoppas på minsta lilla. Saknar någon som bryr sig, saknar någon att älska ♥