Ni vet dom där lite extra långa timmarna på kvällarna när man ligger hemma helt ensam och bara låter tankarna flyga omkring och hjärnan går på högvarv, då man bara kan tänka på "negativa saker". Misstag man gjort bara för att man inte använde hjärnan lika flitigt då, för att man inte tänkte som man borde ha tänkt, men de är först nu när man ligger här man kommer på hur man skulle ha tänkt istället då kunde man ha sluppit de där ständiga påminnandet om hur fel man gjorde. Men men man lär sig av sina misstag och tur är väl de, då är de bara att hoppas de inte är för sent när man då kommer på de, eller senare.

De är såna här stunder som är sådär äckligt jobbiga, man vet inte riktigt vad de är som är fel men ändå känns de som att allt man gör blir fel, hur man än väljer prioriterar eller gör så blir hur som helst någon missnöjd och bara en sån sak kan få en att känna sig så himla dålig på alla sätt och vis. De är som att man skriker men ingen kan höra, man vill berätta vad som rör sig i huvet på en för sina närmaste men man kan inte sätta ord på de och man vill inte verka jobbig så man stänger de inne och hoppas på att slippa känna något, men ingen kan förstå hur mycket de känns man känner sig värdelös och som att inget kan hjälpa dig.

Kanske bara är jag som blir såhär knäpp och jobbig när jag tänker för mycket, men de går verkligen inte att beskriva kännslan till 100%. Kände bara att jag behövde få ut lite ur mitt huvud som förövrigt är riktigt fullproppat just nu, alla får väl vara en liten "mes" ibland.


"Det handlar om rädslan att inte räcka till, att förlora allt man har"