Ligger i sängen och funderar och furundras av en hel del olika saker, som till exempel hur saker och ting kan förändras så snabbt från år till år, månad till månad, vecka till vecka, dag till dag, timme till timme you name it.
Hur kan saker man pratat om så länge knappt kan existera längre?

Hur kan folk man umgåtts med hur mycket som helst och kännt så bra bara kan bli människor du kände?
Hur kan man bara gå förbi någon som en gång vart ens absolut bästa vän och bara precis hälsar om ens de?
Hur kan folk förändras så mycket beroende på vem man är med? 

Hur någon kan bli så sjuk på så kort tid?
Hur kan man bli så otroligt förvirrad och osäker?
Och hur får de plats så otroligt mycket saknad i en människa?

Måste säga att de är väldigt tråkigt att man inte alltid kan hålla ihop så bra med alla sina vänner som man önskat, när alla planer bara spricker mer och mer utan direkt anledning, man bara och glider längre från. 

I don't know why? vet heller inte om jag är den ända som känner så men gissar på att det finns fler..

Allt skulle vara så mycket lättare om alla bara gick ihop med alla och det fanns tid till att göra allt man bara vill men tyvärr är det ju inte så. 

Sen när jag säger att folk förändras osv menar jag såklart inte att jag inte gör det utan med de menar jag nog alla, inklusive mig själv. 
Det är något som kan bli väldigt tråkigt, att någon man engång varit så lik bara blir mer och mer olik men det hör väl till antar jag det går ju inte att göra något åt. Men att vänskaper ska hålla på att förfalla åt höger och vänster när man bara tappar taget om varandra är bland de jobbigaste som finns.

Under nästan 11 veckor har jag gått omkring med en stor klump i magen och min mormor i tankarna HELA tiden, alltid fanns hon där, rädslan att människan som står dig närmare än någon annan ska dö den är fan olidlig..skönt bara att allting äntligen börjar vända nu! Fyfan vilken kämpe alltså, att ha gått från att "bara ha några dagar kvar" om ens de, till att snart vara på väg hem det är helt otroligt. 
Det är klart oron och klumpen kommer nog ändå finnas kvar men varenda dag med mormor i livet är värd allt! 

 

Känner att det här börjar bli väldigt rörigt nu men de är rätt rörigt i mitt huvud också, de är så otroligt mycket funderingar som får rum där inne och de gör mig så otroligt svag och rädd att förlora de människor som verkligen står mig nära som betyder så otroligt mycket för mig, jag försöker och försöker så mycket jag kan att hålla hårt i alla och få tiden att räcka men de är verkligen inte de lättaste.

Avrundar här med några bilder på lite fina minnen och personer! 




















Självklart finns de plats med så många mer i mina tankar men de här inlägget blir snart en hel sida.
Som sagt, förstår inte hur de kan rymmas så mycket saknad i en människa..